november 2016 – monicabjorkblog

Twitter Goes Haiku

Donald Trump:”Such a beautiful and important evening! The forgotten man and woman will never be forgotten again. We will all come together as never before.”

Kvällens granna stål

blänker i all evighet

mänsklighet samman

Hillary Clinton: ”Let us have faith in each other. Let us not grow weary. Let us not lose heart. For there are more seasons to come and…more work to do.”

vårda din jord

för kommande blomning

i värmen ska gro

”I Grekland firar vi alltid med parad och ledighet den 25 oktober. Jag är uppvuxen på ön Andros, en tvåtimmars båtresa från fastlandet, och förstås hade jag återvänt dit för ett förlängt veckoslut när dagen inföll på en fredag. Vi hade planerat att fira min mosters 60 årsdag på kvällen med mat på grannens taverna. Jag hade haft kontakt med mina polare från förr och de var glada över ett spelningstillfälle en sådan här kväll. Ut och ta ett glas skulle de ju hur som helst efteråt.

Man kan nog säga att vi var mangrant ur husen i byn den här dagen. Vid tolvtiden var det kransnedsättning vid minnesmärket. Alla skolungar var med i paraden. Jag minns själv hur stolt jag hade varit över att få gå som trumslagare när jag var på femman och sexan. Vem som helst annan kunde väl ha skämts över sin urvuxna mundering, men inte jag. Ärmarna var alldeles för korta! Jag minns hur jag spanat efter farsans blick det där första året, hur glad jag blivit att se hans min.

Efter maten och en hel del vin och ouzo blev det dans. Polarna hade bänkat sig i hörnet, alldeles vid skjutdörren till det inplastade området. Stormen hade legat på hela veckan. Dagen innan hade fasters man inte ens varit ute efter några sardiner. De har blivit lite tama med fisket här i hamnen, bara småbåtar varenda en

Min kusin Athena och jag drog i gång dansen. Farsan drog en solodans där mitt i. Det var väl strax efter att Eleni gjort sin fina ormdans. Dansen blev bara vildare och vildare, och polarna ökade tempot, och jag, jag är ju inte den som ger mig. Jag drog in i lokalen med halva släkten efter mig, men det var inte så många som hängde med ut på gatan.

Jag var så uppslukad av dansen att jag inte genast förstod vad som hade hänt. Bandet hade upphört att spela. Vi stod alla kvar på dansgolvet, utom de som hunnit sätta sig eller följt med dansen från borden. Efteråt fick jag höra att jag hade vrålat ochi, ordet för nej på grekiska, gång på gång medan ambulanspersonalen bar ut farsan på båren. Jag har inget minne av resten av kvällen heller. Följande dag var det alldeles stilla, ingen vind alls, som om allt hade fått gå till vila, också havet, och vi hade ro att sörja.”