Intro

Kan en björk bli en bok?

dsc02547

Här kommer jag, ett singlande  brandgult björklöv, i höstsolen, den fösta dagen i oktober. Nej , jag tänker inte låta mig krattas….jag ska dansa länge, länge, virvla runt, låta mig genomlysas, föras, förföras, av förändringsvindar som blåser, tills det är dags att fästa sig, fastna, som ett blad i en bok…hmm… en björk blir en bok. Lustigt!

Annonser

Tebjudningen

tebjudningen2

Tebjudningen

Tekoppen var stor som en balja med strandvatten, teet rödbrunt, som vatten av jord färgat, färdats från skog till hav. Jag tänkte på hur jag tidiga sommarmornar sänkt ner kökssaker mellan sandbankarna, hade gillat de gyllene nyanserna som kakfatet och bordssilvret fick, dubbelexponeringen av reflekterande träd och vattenytans blålila skimmer. En stund av morgonmagi före diskbaljan.

En sen novembereftermiddag var det mera tomt än välfyllt vid caféborden. Redan de första ackorden kände jag igen: Lonely, lonely, it can be so lonely waiting, hoping, longing to touch, som en mjuk ljudmatta, odefinierbar, lade sig över lokalen. Min hand darrade när jag lyfte tekoppen till munnen. Han hade sagt innan vi skiljdes för någon timme sedan, att han darrade på handen när han drog upp dragkedjan i vinterjackan. Han av rörelse, jag nu av matthet? Att sitta på café hade blivit en vana och oftast satt jag ensam, omgiven av röster i samspråk, små rörelser, hållen som i en vardagskokong. Alternativet hade varit allt för mycket grubbel och känslor där hemma. Jag tänkte på ett skal av torkade blommor pressat i äggform, det var väl det jag var, skör, en torkad blomma, plockad, men utan vatten.

Jag har inget svar, hade jag sagt, jag behöver leva med frågorna ett tag.

Hur lever man med frågor? Söker hjälp i musik och litteratur… låter sig speglas i de ord man möter… släpper huvudet och faller i ett infernaliskt måleri… Stay open skrev jag på en psykodelisk fjäril en gång när rädslor gjorde sig påminda.

Den som påbörjar ett äventyr vill ogärna gå tillbaka, och om det ens är möjligt? Nej, inte för henne, flickan som föll. Hur återvänder man genom ett hål i marken som visar sig vara en tunnel ner till en annan värld? Ett fall åt andra hållet är att flyga, men utan vingar…

Hela existensen, åtminstone jordens, är inne i ett fallande och stigande, en gigantisk spiral ur vilken vi inte vet hur eller var vi landar, en rörelse omöjlig att stoppa. Mina tankar drev omkring. Var det vid andliga källor frågorna skulle levas? Vid en sjö,men det var vinter och sjön tillfrusen, stugan kall.

Jag började bläddra i den gulnade boken. Som ett gott omen hade en nästan hundraårig bok, ännu ouppskuren, legat och väntat på mig. Bibliotekarien hade upplyst mig om att någon nyss lämnat in boken som en donation och jag kunde få den som min egen. Men så förunderligt och samtidigt så naturligt, hade jag glatt tänkt, när jag trampade hemåt. En kökskniv fick duga. Utan förarbetet kunde det inte bli någon läsning av.

Vad var det som hade drivit ut henne på äventyr. Jag fann svaret redan på första sidan. Tristess, brist på bilder och sagor. Nu ville jag läsa om tebjudningen.

Flickan satt ihop trängd med hattmakaren, påskharen och sjusovaren vid bordets ena hörn när en ny gäst anlände. De hade just alla varit alerta i en diskussion, till och med sjusovaren, hur alert man nu är när man pratar i sömnen, om huruvida det kommer på ett ut, när flickan var försynt nog att ropa till mannen i munkkläder: Jag bjuder in dig till vårt bord! Mannen satte sig några stolar ifrån dem, och lät dem begrunda hans klädsel. Det han bar var en munkdräkt men i mer svart och rött och guld. Det fick henne att tänka på Tibet, på världens högsta topp, och nu här i underjorden! Mannen vänder sig till henne: Har vi alla gått vilse, vilse i oss själva? Så långt bort från den sanna kärleken man kan komma? Nu var det inte bara sjusovaren som sov, men flickan tittade vaksamt på mannen som inte föreföll bry sig om något svar. Men likväl svarade hon: Jag vet inte vad jag ska säga, men jag följde en vit kanin, den hade bråttom, var sen, vet inte till vad, så dumt, men jag hann inte tänka… Det var så jag kom hit. Mannen som varit så sluten och stilla skrockade till: En vit kanin! Jag trodde jag skulle dö en gång när vi jagade en vit kanin nerför en smal bergsväg. Jag satt i baksätet på en bil, chauffören lyssnade inte på oss fast vi alla protesterade, han ökade bara farten. Bilen krängde hit och dit, kaninen rusade mot en mur en bit bort framför oss, där vägen delade sig i två… Både vi och kaninen klarade sig. Han förblev tyst, vilade i andra minnen. Sedan: Min själ var under många år död, av sjukdom var jag nära gränsen. Och nu känns det som om jag äntligen är på väg hem, till det hem jag aldrig varit i den här kroppen.

Mannen höjde blicken och tittade sig omkring och fäste sedan sina milda ögon på henne igen: Så märkligt, min flicka, att vi möts just här, i rent varande, i en sagovärld, öppna för nuets under. Flickan tänkte, försökte tänka, nästan drunknad i hans blick. Det gäller att ta emot ögonblicket som det är och göra sig fri från förutfattade meningar, fortsatte mannen sin predikan. Vi har det vi söker, det finns där hela tiden, och om vi ger det tid så kommer det att visa sig för oss. Att vara här i underlandet är en god övning, här kan vad som helst hända. Nämen se nu på detta – någon målar vita rosor röda!

Jag såg de två uppslagna böckerna ligga öppna mot varandra när jag vaknade ur mitt slummer. Jag tänkte på låten jag ville vi skulle lyssna på tillsammans, minnas sensommardagar och fjärilars sista dans.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Thomas_Merton

https://sv.wikipedia.org/wiki/Alice_i_Underlandet

white rabbit jefferson airplane lyrics

www.youtube.com/watch?v=Vl89g2SwMh4

Miriam Makeba: Ask The Rising Sun

www.youtube.com/watch?v=KXLDMn_LMNk

The Song of The Butterfly

www.youtube.com/watch?v=B5WbSrorUyI&feature=youtu.be&utm_content=bufferada03&utm_medium=social&utm_source=facebook.com&utm_campaign=buffer

Att blänka samman, blomma i värme

Twitter Goes Haiku

Donald Trump:”Such a beautiful and important evening! The forgotten man and woman will never be forgotten again. We will all come together as never before.”

Kvällens granna stål

blänker i all evighet

mänsklighet samman

Hillary Clinton: ”Let us have faith in each other. Let us not grow weary. Let us not lose heart. For there are more seasons to come and…more work to do.”

vårda din jord

för kommande blomning

i värmen ska gro

dsc07547

Nejdagen

”I Grekland firar vi alltid med parad och ledighet den 25 oktober. Jag är uppvuxen på ön Andros, en tvåtimmars båtresa  från fastlandet, och förstås hade jag återvänt dit för ett förlängt veckoslut när dagen inföll på en fredag. Vi hade planerat att fira min mosters 60 årsdag på kvällen med mat på grannens taverna. Jag hade haft kontakt med mina polare från förr och de var glada över ett spelningstillfälle en sådan här kväll. Ut och ta ett glas skulle de ju hur som helst efteråt.

Man kan nog säga att vi var mangrant ur husen i byn den här dagen. Vid tolvtiden var det kransnedsättning vid minnesmärket.  Alla skolungar var med i paraden. Jag minns själv hur stolt jag hade varit över att få gå som trumslagare när jag var på femman och sexan. Vem som helst annan kunde väl ha skämts över sin urvuxna mundering, men inte jag. Ärmarna var alldeles för korta! Jag minns hur jag spanat efter farsans blick det där första året, hur glad jag blivit att se hans min.

Efter maten och en hel del vin och ouzo blev det dans. Polarna hade bänkat sig i hörnet, alldeles vid skjutdörren till det inplastade området. Stormen hade legat på hela veckan. Dagen innan hade fasters man inte ens varit ute efter några sardiner. De har blivit lite tama med fisket här i hamnen, bara småbåtar varenda en

Min kusin Athena och jag drog i gång dansen. Farsan drog en solodans där mitt i. Det var väl strax efter att Eleni gjort sin fina ormdans. Dansen blev bara vildare och vildare, och polarna ökade tempot, och jag, jag är ju inte den som ger mig. Jag drog in i lokalen med halva släkten efter mig, men det var inte så många som hängde med ut på gatan.

Jag var så uppslukad av dansen att jag inte genast förstod vad som hade hänt. Bandet hade upphört att spela. Vi stod alla kvar på dansgolvet, utom de som hunnit sätta sig eller följt med dansen från borden. Efteråt fick jag höra att jag hade vrålat ochi, ordet för nej på grekiska, gång på gång medan ambulanspersonalen bar ut farsan på båren. Jag har inget minne av resten av kvällen heller. Följande dag var det alldeles stilla, ingen vind alls, som om allt hade fått gå till vila, också havet, och vi hade ro att sörja.”

Solveig von Dada

dsc02978

Solveig von Dada

dig för dig

dröj

vart ensam är med källor

denna att sa: detta såg

var nu.

Dalen Kärlek.

Ingen en jag: den så.

Det är dig alltför

Tro

dal en annan inte tillräckligt.

Alldeles med namnet större sa:

detta mycket.

Detta dig med vatten

Med

för hört

förstod

ut

känsla finns

skriven annan

inte hasta, den så

självständig mer

inte upprepa

av en detta är nu och ingen

båda det

är

inte bära substantiv

långa

bli

dalen Kärlek

dsc02930

YYY

dsc07433

YYY

Yggdrasil dansar och gråter.

God morgon yxskaft!

Vill du ta Y-tåget till Yyteri? Du vaknar… fint. Tyvärr yrar jag lite nu. Y-tåget gick till Sjundeå för ett par timmar sedan. Nämen yla nu inte. Är du så där ynklig? Ingen tvingar dig till varken Yyteri eller Sjundeå. Fast man kan bada på båda ställen. Jag åker inte heller Y-tåget, ytterst sällan, faktiskt aldrig.

Jo, jag är vaken, inte ens yrvaken. Det är bokstaven Y som universum har skickat till mig och jag försöker hänga med, blir faktiskt lite yr… Den driver mig till ytterligheter, kanske finns det en mening… Y ynglar av sig i ord som jag inte tidigare använt, eller hittat på: yawl, ypsilon, y-rör, yxne… SAO visar mig 89 ord med yrke- och yrkes-. Fy, vad tråkigt!

Yrsäkta Gunnar, nämen jag menar Gyrit. Jag tror du skulle skratta om du läste. Yngve känner jag ingen. Yno finns inte. Men hittas här i min ytterlighetstext.

Y, den minsta kromosomen som finns. Maskulin är den och ytterst väsentlig. Vad vore x utan y? Just det, det är en ynnest att vi har y. ”Om XXX syftar på sexualitet och ZZZ står för mellandöd, måste YYY däremellan innebära liv som också omfattar grannar”, skriver KN som skapat konsttidskriften YYY. Och nu har vi ju tre i raden, känns som en storseger, ett övertag. Jag tror vi flyger till YYY, Mont-Joli Airport, det vill säga om vi är på väg till Quebec. Inte det, ok. Då föreslår jag att du fortsätter ysta din ost, kryper ner under täcket och lyssnar till Yeah Yeah Yeah.

Usch ja, du tycker redan att jag borde använda osthyveln eller yxan. Dags att döda mina älsklingar så att säga. Att det här är meningslyst dravel. Nonsens! Yrk! Är det inte skönt så säg att låta sig falla, yra med, ynderhållas? Lyssna på Finska nyheter roligt: ”Vädersista: Helaksi rutsi kalakyling, synnemä storm, pisseblöta ylletröja” Vädret i Sverige, ack ja kära grannar.

Du kunde ju också läsa lite finanstext. Ydar ingen tid på den här. Sköt dig själv. Skyll.

Nu är du glad och jag med dig.

Ylle är varmt, ymninghetshorn är rikt. Spelar du Alfapet ger Y åtta poäng . Y är en slangbella som slungar en upp i skyn, ut i rymden.

Känner du ännu motståndet i att följa med? Men öka då ytspänningen – flyt. Du kanske behöver flytväst i ditt eget dyrbara y-liv, där du tyst ylar efter vad? Har du redan drunknat i ditt eget nonsens? Bakom din mask,  som inte yppar något om ynklighet, gjord av lera, av yttrium, bränn den bara inte för hett, den smälter…

Minska ytspänningen om du är beredd. Vi dyker tillsammans. Inga ybåtar här, Yxpila har vi redan lämnat, Ystad är långt borta. Men någonstans däremellan under havsytan befinner vi oss. Vi har nu nått det stadiet att vi inte har något annat än nu. Nutiden. Nya tiden. Spänn av, släpp det sista av YYY, XY, YYZ, skölj väl, löddrar det ännu, skölj lite till.. Den obrända masken är upplöst. Vår nådda botten är upplyst. Titta in i mina ögon. In i mina blåa skyar, vi möts där. I min stjärnbeklädda rymd. Andas. Låt molnen komma, låt dem gå…

Andas.

Här finns syre tillräckligt för att stanna, men inte för att fly. Lyssna noga. Det är inte för sent för en nutid, nytid. Ystra hästar finns, ylande vargar. Yllesockor och yxor. Vi klarar oss. Tillsammans. Miraklet är det egolösa flödet. När du är redo lyfter vi mot ytan, samlar våra styrkor. Inte för krig, nej inte den vägen. Det finns en ytgång. Våga tro. Sätta in styrkan där det bränns, hävstången.

Ps.

ABC gav oss grunden. Det var där vi startade. Förr var du kanske nöjd med den rastplatsen. Kära Lilla My, hon har somnat, snart jag också. Men först: kanske är det här obegripligt, kanske inte ditt språk. Yeah, you there? Yesterday means nothing, today is all there is. Ydinasia. Yllätys. Sisy. Y kan vara din röda punkt hur som helst. Här, börja här. Det är inte för sent. Det är inte många bokstäver kvar för alla kan inte räkna med å ä ö. Ta y som ett segertecken, ett uppvaknande, för mycket z, då blir det svårt… Yppvaknad? Yrvaken? Du kan somna om – kan du?

NK: Katri Naukkarinen, fotokonstnär, tidskriften YYY, gör fotokonst utan iscensatta bilder.

Sju sorters gott

jag-dold 

Sju sorters gott

Det finns olika sätt att be om bekräftelse. Att visa fina bilder på ansiktsboken eller Instagram, är ett sätt. Mitt sätt idag är väldigt rakt och okamouflerat, utan någon prestation eller något synligt i stunden att ta ställning till. Jag frågar i ett samtal på chatten vad min vän gillar hos mig. Hans snabbt nerskrivna svar gör mig berörd.

Han skriver: Glädjen.

Som när jag är glad en mulen höstdag, där jag cyklar på villavägen på min röda cykel. Jag är på väg till ett av de ställen där det brukar finnas stensoppar. Med hög fart trots den svängande svampkorgen på styret, glider jag fram och inombords stiger en stadigt växande solros som bara vill sjunga jag är glad, glad, glad… och i stunden föds en låt som jag sjunger för full hals nerför den första backen. Mitt liv har många livslustiga backar.

Livslusten.

Jag har stark lust att leva, tänja på mina gränser, komma ut ur min komfortson. Jag känner mig trygg i det mesta jag gör, trots att man kunde tro att mitt synhandikapp skulle få mig att känna tvärtom. Jag lever ensamliv vid min stuga vid sjön, beger mig ut på egna resor till Italien och Grekland, där jag tar mig fram utan ledsagare.  Det går ofta fel men ändå så rätt. Jag hamnar till platser och mänskor jag aldrig skulle ha nått om jag haft full kontroll på mina steg, för skyltar är svårlästa och distanser gör det ytter värre. Jag har mycket envishet och vilja, till förändring, ansvarstagande, men alltid räcker de inte till för konkreta handlingar. Ibland tänker jag att jag haft ett otroligt rikt liv så här långt, för några år sedan fyllda femtio, att jag kunde dö nu. Men i nästa sekund bankar något envetet därinne, ett passionerat hjärta. Om mina dagar ändå är räknade, det vet vi inget om, inte heller om jag kommer att få behålla min syn tills jag inte behöver se mer, så varför inte ta tillvara den kraft och lust till liv jag har. Min trygghet bär mig, min kärlek till mig själv och alla mina älskade änglar. Min föreställningsförmåga, att skapa positiva bilder och tankemönster hjälper.

Han skriver: fantasin.

Jag vet inte vad han tänker på, mina spontant uppkomna bilder…? Jag upplever mig inte som bra på att fantisera i bemärkelsen släppa mig fri från verkligheten. Albert Einstein lär ha sagt att fantasi är viktigare än kunskap. Kunskapen är begränsad. Fantasin omsluter världen. Med min fantasi omsluter jag mänskorna jag möter, har lätt att leva mig in i såväl deras känslor som tankar och bilder. Jag dras mer till föreställningar om världen än själva kunskapen. Fantasin är det jag tänker, föreställer mig, i den mening kanske min vän tänker, hur jag förställer mig framtiden, har tilltron. Konkretiseringen finns i mitt konstnärliga skapande, men också i det liv jag skapar åt mig själv.

Skaparkraft.

Jag vill göra själv, pröva nytt. Det ligger mycket meningsfullhet i det. Se vad materialet jag håller i mina händer vill blir till. Ullen som kan få värma min rygg i en färgsprakande väst. Ull och tvålvatten, varmt och mjukt och lite ostyrigt, liksom leran i mina händer, jag formar och pressar. I den organiska processen, med tryck och upprepande rörelser, föds mortlar för salt och kryddor. Jag blandar till salvor av bivax och oljor där solladdade ringblommor har fått dra i veckor och sedan silats bort. Jag har börjat älska min hud trots, eller tack vare, hudsjukdomen psoriasis, göra mjukt mer mjukt under det besvärliga vinterhalvåret. Men de gånger jag glömt, när troslinningen är blodig efter skrapande naglar mot sårig hud, då är det, jag är ärlig, lätt att falla in i gamla tankemönster, i tonåringens som satt där på sängkanten, ensam och inte ens övergiven, för ingen ville henne något, tänkte hon. Och i dag, där satt hon, tänker jag, i bristen på självkänsla, självkärlek.

Ärlighet.

Inte inlindat, sällan censurerat, men visst, i sociala medier vill jag inte dela hela mig, givetvis inte. Inte vill jag dela min sorg, min saknad, mina tillkortakommanden, såsom jag delar mig och mitt med dig just nu.

Tillgivenhet.

Hans nästsista ord om vad han gillar hos mig. Det jag hyser för de som står mig nära, men också för de små tingen, deras skönhet, det naturliga som när min själ. Tillgiven ett träd, en mossig klipphäll, en hästmule…

Han skriver: framfusighet.

Nu saktar jag farten, liksom i en smekning av barken, den runda stenen, den mjuka kinden, den hållna handen. Jag tänker. Jag tror jag får fråga honom nästa gång vi ses. Kanske menar han hur jag oblygt tar kontakt med mänskor, hur jag slänger mig ner i en mans knä för att få och ge en kram, jag luras inte, jag är ju ärlig.